Hon var van vid att agera. Det
gjorde hon varenda kväll på teatern. Men det här var annorlunda. Den här gången
var det i verkliga livet. Så mycket svårare att behöva vara sig själv. Att
blotta sitt innersta. Annars hade hon en roll att gömma sig bakom. På en scen
kunde hon säga precis vad som helst och bete sig hur jävligt som helst. Det var
ju inte hon! Då vräkte hon ur sig all aggressivitet, all frustration.
Men nu ... hur skulle hon kunna
säga sanningen utan att börja storgråta? När hon bölade på scen var också på
riktigt, men då torkade hon av fukten från kinderna när scenen var klar. Det
var omöjligt i realiteten. Då skulle hon inte kunna sluta. Tårar skulle rinna
utan hejd.
"Vad är det med dig? Du ser ut
som all världens problem har landat på dina axlar."
Han hade kommit utan att hon märkt
det. Så inne i sig själv.
"Det är inget. Har svårt bara
att komma ur stämningen från teatern."
"Är det så sorgligt?"
"Du vet hur det är, jag lever
mig in alldeles för mycket."
"Jag vet, älskling. Ska vi
beställa nu? Jag är störthungrig."
Kan bli en jobbig middag, bra skrivet!
SvaraRaderaLäs mitt inlägg idag!
SvaraRaderaÅ vilken stämning i texten. Vad skulle hon säga för sanning? Måste vara något stort, något livsomvälvande. Han verkade inte känna av det, och hon gömde sig ju bakom sin roll. Dubbeltydigt och bra <3
SvaraRaderaBlir så nyfiken på vad hon döljer. Kommer hon att säga sanningen? Mycket bra!
SvaraRaderaTack! Jo visst blir man nyfiken. Jag tänkte mig att hon aldrig säger något. Hon spelar med isin privata roll vidare, liksom i yrkesrollen. Kanske aldrig blir någon sanning sagd. Vem vet?
SvaraRadera