Hela baletten

Jag som trodde att det skulle bli sista gången jag såg honom. Där i lunchkön. Så fel jag hade. Det kändes som om den kontroversen hände för flera veckor sen, fast det bara gått lite drygt en timme.

"Vad gör ni?" sa Pia med betoning på ordet ni.

"Vi?" sa Erik.

"Ja, ni. Varför sitter inte ni och jobbar? Lunchen är slut."

Tyst undrade jag vad hon hade med den saken att göra, men sa inget högt. Hon var en typisk självpåtagen chef. En inofficiell som alla, antagligen utan att man kunde hejda sig, alltid förklarade för som om hon verkligen var chefen. Jag hade aldrig fattat hur det gick till.

"Jag är precis på väg till min plats", svarade jag och gick mot mitt skrivbord som var placerat i ett hörn, längst in i lokalen.

"Är Ola inne?" sa Erik.

Den röda färgen på hans kinder hade lagt sig och det blanka i pannan försvunnit.

"Tror jag väl. Jag håller inte reda på honom", sa Pia och vände sig mot skärmen. "Vad vill du honom, förresten?" fortsatte hon utan att ta blicken från datorn.

"Inget. Mer än att jag vill diskutera ett och annat med honom. Hela baletten, liksom."

"Visste du", sa Pia. "Att det uttrycket är felöversatt."

"Nej, men jag antar att du nu kommer att förklara för mig."

För en gångs skulle tänkte jag samma sak som Erik.

"Det heter faktiskt "die ganze Palette" på tyska. Alltså "hela paletten" Alla färgerna på en gång."

"Så fullständigt ointressant", sa Erik, slängde en mörk blick åt mitt håll och gick mot Olas stängda dörr. Utan att knacka slog han upp dörren.