"Det är inte en
fråga om att krypa", sa Erik.
Jag tog ett steg bakåt
och slog ryggen i porten.
"Det är fritt fram
att inte ta hänsyn till mig", fortsatte han och log ett skevt smil. "Men
då ansvarar man själv för följderna."
Jag visste att porten
öppnades utåt. Sakta placerade jag ena handen bakom ryggen, trevade och hittade
handtaget.
"Tror du inte att
jag ser vad du gör? Gå bort därifrån. Nu ska du och jag tala allvar."
Jag vände mig tvärt om. I
ett enda moment fick jag upp dörren och bokstavligen störtade in. Uppför
trapporna som jag nyligen sprungit nerför. Jag hörde hans vrål och tunga steg bakom
mig.
"Helvete!" skrek
han. "Stanna!"
Rysningar av ren skräck for
genom kroppen. Jag fick ett litet försprång. Han kunde inte hålla samma fart
som jag. Jag slängde upp dörren och rusade in på kontoret. Det var surrealistiskt
att se sina arbetskollegor med simmiga blickar stirra in i sina datorer. Pia var
den första som reagerade. Hon slet blicken från skärmen och kastade ett slappt öga
på mig. I samma sekund kom Erik in. I sakta mak vandrade han över parkettgolvet.
Hans gympadojor mot parketten gav upphov till ett svagt gnäll. Inget tydde på
att han nyss flängt upp för trapporna. Utom att pannan var blank av svett och att
det syntes att han nyss hade dragit fingrarna genom det tunna håret. Ett leende
satt som klistrat i ansiktet.
Spännande och måste jag vänta en dag till för att få veta mera :-)
SvaraRadera/kram
Spännande minst sagt!
SvaraRaderaErik verkar vara en hal fisk.
SvaraRaderaNej Erik är inte en man att lita på ☺. TACK Ljusletaren, Znogge och Bosse!
SvaraRaderaDet där skulle vara första sidan i en bok tycker jag, den hade jag utan tvekan velat läsa;)
SvaraRaderaSpännande. Väl fångat.
SvaraRaderaTACK Louise och KB! ♥
SvaraRadera