Den fula ankungen

Elin kände blickarna bränna. Eftersom hon anade att hennes ögon skulle avslöja henne vågade hon inte titta upp. Flera gånger hade Sören anmärkt:

"Glöm aldrig att du inte har något som helst pokeransikte. Man kan läsa dig som en öppen bok."

Förpackningen var åbäkig. Hon fick hålla den med bägge händerna. Långsamt drog hon upp flikarna. Blytungt glas. Omfångsglas. Omfånget hade en fadd brunlila kulör, med ingraverat mönster av änder som flög. Änder som simmade i vattendrag.  Änder som vandrade på rad. Med viss möda höll hon tingesten upp i luften. Fortfarande utan att titta på dem sa hon långsamt:

"Den är ... vacker."

"Visst är den? En investering, ska du veta" sa Dagmar. "Den är helt underbar."

"Den kommer att stiga i värde", fortsatte Gustav.

"Vad ska den föreställa?" sa hon. "Den fula ankungen under olika förflyttningar?" En mikrosekund senare fattade hon att hon sagt orden högt.

Gustav reste sig hastigt och tog tag i vasen.

"Släpp!" ropade han.

Hon släppte. Kraschen mot köksgolvets klinkers var öronbedövande.