Jag hoppade från klippa till klippa
vid havet. Det blåste ordentligt. Kanske styv kuling. Kastvindar. Skymning.
Snabbt vände jag mig om för att ta mig tillbaka till stranden. Det snurrade
till i skallen. Synen blev blurrig. Känslan var att jag fått svindel. Handlöst
föll jag. Rakt ner. Från att ha fallit framåt hamnade jag med bakhuvudet i en
pöl med stora vassa stenbumlingar runt. När benet vred sig i fallet skadades ledband och knä. Stelfrusen, genomblöt (det var i slutet av mars) och hoppandes på ett ben tog jag mig tillbaka till torra land. 6 timmars väntan på akuten.
Jag gick tillbaka ett år senare.
Stod en bit ifrån platsen där det hände. Ångesten intog min kropp när jag såg var jag hamnat
den gången. Förnimmelsen av att det bara var ren tur att jag levde.
Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen eller i alla fall mindre allvarliga skador...
SvaraRaderaHa en bra dag!
Så är det, Znogge. Men vi har nog inte nio liv som katten ☺. Ha en bra onsdag!
SvaraRaderaUsch, otäckt minne!!
SvaraRaderaJa verkligen. Får ångest varje gång jag råkar tänka på det.
Radera