Mötet

Jag iakttog hur Erik utan ett ord klev in i Olas rum och dängde igen dörren efter sig. Det konstiga var att ingen av mina arbetskamrater reagerade på hans beteende. Ingen tittade upp. Ingen pratade i telefon. Ingen pratade. Utom Pia.

"Vad var det med honom?" sa Pia. "Vaknat på fel sida eller problem med tanten hemma?"

Utan att svara satte jag mig ner och drog igång datorn. Precis som det känts som en evighet sen incidenten under lunchen, fick jag en tydlig känsla av att det var hur länge sen som helst jag satt i lugn och ro och jobbade. Efter en kort stund, jag hade bara hunnit konstatera att jag hade 100 e-mail i inkorgen, öppnades dörren till Olas rum och han ställde sig på tröskeln.

"Möte i konferensrummet!" sa han och pekade med hela handen mot rummet rakt över korridoren. "Nu!" sa han. "Alla utom Pia och Karin", la han till och vände på klacken.

Pia vände ett par uppspärrade ögon mot mig. Säkert mer chockad än jag, som mest var kraftlös och utstötte en hög suck. Jag lyssnade till ljudet från stolar på hjul när mina kollegor reste sig upp och släntrade iväg. Kvar satt Pia och jag. Erik hade också anslutit till de andra i mötesrummet.

Det tog tio minuter. Sen kom de ut.

"Karin. Kom med mig in på mitt rum", sa Ola och vinkade med pekfingret.

"Du är uppsagd med omedelbar verkan", sa han när jag stängt bakom mig och stod framför hans bord. Han bad mig inte ens sitta ner innan han framförde mitt respass. "Packa ihop dina saker snabbt och ge dig iväg."