Bonnie & Clyde

Köping i september 1967. Mats och Anna har precis kommit ut från Centrumbiografen i Köping som visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17. Anna har fått tillåtelse av sin mamma att låna farfars lägenhet (han är på annan ort), för att slippa passa bussen hem sent på kvällen. Pappa vet inget.

Fortsättning:

– Vad tyckte du om filmen?

– Vad tyckte du?

Anna bollade tillbaka frågan. Vågade inte säga vad hon tyckte. Hon avskydde att jämt känna sig trög, ytlig och osmart. Hur gjorde andra för att veta så mycket om världen? Hon kände på sig att Mats var en djup och intellektuell typ och ville inte verka dum och oförmögen att analysera. 

– Nej, du först, sa Mats och hötte med pekfingret samtidigt som han log med både mun och ögon, jag är inte farlig. Och jag vill inte att du plankar mina omdömen, fortsatte han i en ton som avslöjade att han låtsades vara sträng.

– Då får jag ta den risken, svarade hon och log tillbaka. Jag tyckte den var spännande, men redan från början visste jag att de sprang mot undergången lika fort som jag löper sextio meter.

– Visst var det så. Men det var inte budskapet i filmen, tror jag.

– Och det budskapet kommer jag förstås snart att få veta, det känner jag på mig.

Han skrattade.

– Du får det att låta som om jag är en översittare.

– Lite grann, ja.

– Om vi ska vara allvarliga, är det inte så att essensen i berättelsen är att visa hur fattiga , medellösa människor tvingades och fortfarande tvingas att ta till desperata metoder för att överleva.

– Så var det kanske. Du är så klok, Mats.

– Tack, Anna, var du ironisk nu? sa han och tog tag i hennes hand.

Hon svarade inte. Han flätade in sina fingrar i hennes och samtidigt som han fixerade henne med blicken, lät han sin tunga kittla hennes handflata.

– Så... du är en sprinter?

– Kom trea på sextio meter i våras på Distriktsmästerskapet i Västerås. Jag är bättre på det än att analysera filmer, tror jag. Här är det förresten. Här bor min farfar, sa hon och pekade på ett gulrappat hyreshus i två våningar.

Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.