Busschauffören

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.
– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.
Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!

Fortsättning:

Anna och Birgitta halvsprang från skolan ner till Hökartorget. Där stod han. Busschauffören. Han såg italiensk ut med sitt lockiga svarta bakåtkammade hår, som hade en tendens att jämt ramla ner i pannan. Helhetsintrycket var att hans kropp hade stannat i växten, långt före huvudet. Storleken på skallen hade passat mycket bättre på en lång person. Uppskattningsvis var han inte mer än en och sextiofem lång. Hans uppenbarelse blev inte bättre av att benen var för alldeles för korta i förhållande till överkroppen.

– Ska ni med? frågade han, drog ett bloss på cigaretten och nickade mot bussen medan han massakrerade fimpen under spetsen på sin högra myggjagare.

Så gammaldags att ha sådana skor. Det hade ju bara raggare nu för tiden, tänkte Anna och såg ner på sina vita basketkängor. Hon tyckte han såg ut som en karikatyr. Med den konstiga kroppen, breda munnen och överdrivet fyrkantiga hakan liknade han en person som tecknats på ett skruvat sätt för att passa i en serietidning. Anna kände sig lugn. Nu hade hon Birgitta med sig och det var mycket lättare att vara tuff när man inte var ensam.

– Ja, svarade Anna, om vi får vara ifred. Vi gillar inte dina närgångna blickar.

– Vad?

– Glöm det, sa Anna och klev på bussen med Birgitta i släptåg.

Fem minuter senare rattade italienaren ut bussen från torget, slog in på Stora gatan och vidare ut på Bergslagsvägen.

– Vad gör han? sa Birgitta.

Chauffören hade svängt in på en hållplats utan väntande passagerare och ingen hade dragit i snöret för att de ville gå av. Han stängde av motorn, öppnade dörren längst fram och hoppade ner på vägen.

– Vad händer?

De väntade några minuter, betraktade inifrån bussen hur han, medan han med spänd min spejade bortåt vägen, rökte ännu en cigarett. Några andra passagerare hade gått av och stod i en ring runt honom.

– Jag får kolla vad han håller på med, sa Birgitta.

Anna satt kvar och iakttog hur Birgitta gick fram till italienaren. Italienaren sög lugnt på sin cigarett och fortsatte stirra bortåt vägen. Anna såg att han sa något. Birgitta rynkade pannan, vände sig mot Anna, slog ut med händerna och himlade med ögonen.

– Vad hände? frågade hon när Birgitta hade banat sig väg genom bussen.

– Han väntar på att cyklisterna som tävlar i sexdagars ska komma förbi. Han sa att de kommer när som helst. Han vill se vem som leder innan han fortsätter.