Sydda pressveck

September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans. Nu är det måndag morgon och hon sitter på bussen på väg till skolan.

Anna reste sig upp och gick fram till utgången mitt i bussen. I den breda backspegeln såg hon hans stirrande ögon. Det var chauffören som utan att röra henne, gått över gränsen till hennes privata sfär.

Vilken äcklig gubbstrutt. Vilket jäkla skämt till man. Anna skulle vägra åka med honom nästa gång. Hellre vänta till nästa buss.  Även om hon fick vänta en timme. Det bestämde hon sig för samtidigt som hon drog upp den tunga porten till skolan. Hon gick fram till Britt-Marie, som stod och väntade på att Adamsson när som helst skulle dyka upp i sin brun- och grönrutiga blazer med bruna skinnsnuttar påsydda på armbågarna. Den hade han alltid på sig tillsammans med ett bar beige gabardinbyxor med sydda pressveck. Men han var rätt snygg ändå, med sitt blonda tjocka hår och hon gillade hur han då och då med en knyck slängde undan den långa luggen. Han var nog inte så gammal, trodde hon. Kanske trettio.

– Hur är det? frågade Britt-Marie medan hon stack in sin ena arm under Annas högra på väg in till klassrummet.

– Tja, både och, jag berättar sen. Har Birgitta kommit?

– Nej, jag har inte sett henne.

Anna hörde Adamssons malande röst undervisa om att räkna bråktal och göra uppskattningar utan att använda sig av de reella siffrorna. Hon hörde men lyssnade inte. Trots att hon annars gillade Adamssons lektioner. Tankarna var på ett helt annat håll. Hur skulle det bli att se honom igen? Ilningar svepte genom bröstet. Sköna ilningar, som gjorde att kroppen riste till i små rysningar. Under några sekunder liknade hennes armar rosavitt hönsskinn. Kunde inte klockan bli dags snart? Halv tolv skulle de träffas. Vad var klockan? Elva. Hjärtat hoppade till. Snart.  

Anna stod högst upp i trappen. Blicken irrade över eleverna nedanför. De som redan var på väg in i skolmatsalen. Precis när hon satte foten på översta trappsteget såg hon honom. Han hade slitna blå jeans. Var det Levis eller Lee? Lee var det nog. Fickorna var mer rakt sydda, såg det ut som. Och en pastellblå bomullsskjorta, uppknäppt i halsen.  Anna betraktade Mats blick som sökande betade av alla i trappen. Där. Deras ögon möttes. Hans ögon spärrades upp och han log. Han tog några steg mot henne. Hon märkte att Mats gillade det han såg. Hon som varit så nervös för att han inte skulle tycka om hennes rosa jumper och ålskinnssnäva vita jeans. Och hon var fullt medveten om att tröjan var en aning kort och lämnade en liten bit naken hud att upptäcka mellan jumper och byxlinning. Det var rätt klädsel i alla fall, tänkte hon medan hon öppnade munnen.

– Hej Mats!