Franska

Köping, Karlbergsskolans gymnasium, sept. 1967:
– Jäklars, jag som har franskalektion nu. Forselius som är så sträng.
– Du hinner. Vi springer.
Anna hann inte. Flåsande drog hon upp den stängda dörren. Den första hon fick syn på var Forselius som stod längst bak i salen med armarna i kors.
– Är det dags att komma nu?

Fortsättning:

– Ursäkta att jag blev sen.

Anna snubblade på orden och kände hur hettan fortplantade sig upp ur den rosa jumperns halsringning och upp över kinderna. Svett gjorde armhålorna klibbiga.

– Jag…

– Anna, gör dig inte besvär med några löjeväckande ursäkter. Gör inte om det, bara. Du verkar vara en flitig elev, försök låta bli att tvinga mig att revidera min åsikt om dig.

Hon slank ner på sin plats. Det var nog sant det hon hört någon säga, att det att vara förälskad gjorde en dum, tänkte hon. Hon hade helt glömt att kolla klockan. Franska som hon precis börjat lära sig och tyckt var intressant. Anna gillade tanken på att om några år kunna prata ett snyggt klingande språk. Åka till Frankrike och prata med fransmän på deras eget språk. För det hade hon hört att i medelhavsländerna var det svårt att klara sig med enbart engelskan. De ville inte, hade hon hört. Alla läste engelska i skolan, precis som vi i Sverige. Hur kom det sig då att alla sa att de inte kunde? Det ville Anna ta reda på. Språkresa till Nice nästa sommar? Hur lät det?

– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? Vad heter det till att börja med?

Hon ryckte till och tittade bakåt i klassen. Forselius stod kvar lutad mot väggen och med armarna fortfarande i kors över bröstet.

– Ähum… jo, ”être” heter det.

– Anna, jag hör inte vad du säger. Du behöver inte vråla, men tala gärna ur skägget, som man så vulgärt uttrycker det. Med eller utan skägg. Vad sa du, Anna? Artikulera, tack.

– Être.

– Exakt, Anna. Och böjningen? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.

Hon reste sig upp och gick sakta fram till tavlan. Anna var väldigt medveten om sina snäva byxor. Just nu kändes det inte alls rätt, bara fel, fel, fel.