Ljudet av krita

Jag fortsätter min lilla följetong. Bara kul om ni läser.

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.

(– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.)

Fortsättning:

Hon tog steget upp på podiet och ställde sig med högra benet en bit ut och vägde tungt på det vänstra. Då och då bytte hon ben. Anna hoppades att den snäva byxbaken såg bättre ut på det sättet. Att rumpans konturer inte avslöjades lika mycket.

Det var alldeles tyst i klassrummet förutom ljudet av kritan som Anna höll i handen och som hon genom att långsamt förflytta den över den svarta tavlan, skrev franska ord med. Kritan slant mot tavlan en gång i hennes darrande fuktiga händer, vilket gav upphov till ett högt genomträngande gällt läte som gav henne rysningar från huvud till fot. Anna vände sig inte om. Inom sig kunde hon ändå se hur alla klasskamrater och inte minst Forselius med kisande ögon och grimaserande höll för öronen. Hon tog tag i sudden och tog bort det konstiga långa strecket som hon ofrivilligt skrivit och fortsatte sin text som inte hade någon egentlig innebörd.

– Ja, Anna, nu kan du gå och sätta dig på din plats, sa Forselius utan att vidare kommentera, lösgjorde ryggen från väggen och gick med snabba steg bänkraden ner till katedern.

Mot det vita jeanstyget torkade hon bort en blandning av handsvett och krita. Resten av lektionen fick hon vara ifred med sina tankar. Pappa var bortrest och mamma hade sagt att han skulle vara borta hela veckan. Det skulle vara lättare att be henne om lov att få åka in till stan och gå på bio. Anna kände sig med ens lättare om hjärtat. Hon vände sig om i skolbänken. Där satt ju Birgitta! Var hade hon varit?
– Där är du ju! sa Anna senare när de gick ut ur salen.

– Jag kom sent idag. Mådde inte bra i morse. Jag har min allergi, du vet, sa hon och pekade på röda flammiga torra utslag på ena armen. Ska du säga förresten, ”där är du ju”, fortsatte hon i en raljerande ton. Det ska väl JAG säga? Var tog du vägen i lördags? Du bara försvann.

– Jag dansade med en kille, sen hittade jag inte dig, sa hon och kastade en snabb blick på Birgitta.

– Vad var det för kille? Snygg? Ska ni ses mer?

Birgitta stannade i trappen och tittade på Anna. Samma trapp där Anna för några timmar sen sakta gått ner för att möta Mats.

– Vilken fråga ska jag svara på först tycker du? sa Anna och log.

– Äsch, glöm det. Det skriker om dig att du är kär.

Birgitta kollade sin klocka, ett armbandsur speciellt anpassat för flickor. Den hade en diminutiv vit urtavla med ett smalt brunt slitet läderband.

– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.

Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!