Spotta, ingenting och allting

Han reste sig upp så hastigt att det mesta av kaffet skvalpade ur koppen och rann ut på både fat och den vita virkade bordsduken. Hon stirrade på de bruna fläckarna som bildade en svärm på den vita duken som någon en gång i tiden virkat ögla för ögla, maska för maska.

”Just nu har jag en näst intill oemotståndlig lust att spotta. Rakt i ansiktet på dig. Precis som du har spottat på mig, bildligt talat. Hur länge har det här pågått?” sa han, grimaserade och drog med tumme och pekfinger längs mungiporna. ”Du är ta mig tusan falskheten personifierad.”

Det sjöd av tankar genom hennes hjärna. Det var omöjligt att hinna få tag om en enda. Allt var ingenting och allting, samtidigt. Trots flimret i huvudet lyckades hon fokusera och dricka upp kaffet. Hon rätade på ryggen, drog tillbaka stolen och ställde sig upp.

”Du får säga vad du vill. Jag bryr mig inte om det. Nu går jag”, sa hon och la sig vinn om att sakta spatsera ut från caféet. I långsamt mak gick hon över gatan och sneddade över det stora torget.