Om jag inte hade trott
på att den som syndar får sona brottet antingen under detta liv eller i döden,
genom att var tvungen att uppleva skärselden, hade jag sagt till Karin rakt ut
vad jag ansåg. Nu vaktade jag min tunga. Antagligen skulle gud säga att eftersom
jag tänker de här tankarna är mitt inre ett syndens näste. Men jag kan inte
hjälpa det. Är jag helt förtappad? Tyvärr kan jag inte fråga någon kamrat i
församlingen, om de eventuellt har upplevt samma sak. I sådana fall skulle jag
bli förskjuten och för all framtid förbjuden att gå över tröskeln till kyrkan.
Jag får hålla tand för tunga, eller vad det heter.
Jag anade att Karin
ändå förstod vad jag tyckte om hennes utsvävande liv. Hon betraktade mig med
den där blicken. Den blicken som jag lärt mig vad den betyder. Jag kan inte
säga de orden heller eftersom jag då måste använda svärord och det får jag inte.
Det här är ohållbart.
Jag behöver fundera på hur jag ska lösa problemet. Ju längre tiden går desto
värre kommer det att bli. Hur ska jag göra för att få Karin att inse att hon
måste flytta? Fatta galoppen hörde jag någon säga häromdagen. Det är vad jag
vill, få Karin att förstå situationen.
Intressant och klurigt problem. Här verkar det vara list och tålamod som ska prövas. Gillar din beskrivning av hennes vånda här.
SvaraRaderaSom så ofta skulle jag vilja ha en fortsättning;) Du kan verkligen konsten att väcka intresset. Kram!
SvaraRaderaI den här situationen gäller det nog att inte förhasta sig eller så är det läge att accepter Karins livsval.
SvaraRaderaTrevlig kväll!
Klurigt. Bra skrivet.
SvaraRaderaKnepig situation du målar fram - man blir fortsatt nyfiken.
SvaraRaderaRoligt med era initierade kommentarer!
SvaraRaderaFasiken så bra! Jag vill läsa vidare ju!!
SvaraRadera:-) TACK Tintomara!
RaderaMan vill alltid läsa mer, du väcker intresset på några rader!
SvaraRaderaMen TACK Pia!
Radera