Vass

”Du uppträder som en fullblodsmartyr. Vet du det hur bra du är på det?”

Leif betraktade Etta. Han sa inget men hans inre var i uppror. Det sved i bröstet.

”Av mig får du ingen sympati, förstår du. Jag har det mycket värre än du”, fortsatte hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet. Den speciella gråblå ögonfärgen, som han gillat så mycket, fanns det inte mycket kvar av. Hela Etta dröp av misär, från den nötta bomullsklänningen till ögonens avmattade färg.

”Jag har inte på minsta vis antytt att du ska tycka synd om mig”, sa Leif.

”Det behöver du inte, eftersom du är ett självlysande vasst offer för omständigheter. Går inte att missa. Du borde ha en t-shirt med trycket stackars mig på dig.”

”Jag tror jag skiter i vad du tycker”, sa Leif och reste sig upp. Nu fick det vara nog.

”Gå du bara. Bry dig inte om mig”, hörde han Etta säga ögonblicket innan han slängde igen ytterdörren.