Vägen till jobbet

Det gick så långt att hon allvarligt funderade på att ringa polisen. Men vad skulle hon säga?


- Det är en man som varje morgon när jag går till jobbet hoppar fram bakom ett hörn. Det behöver inte vara samma hörn. Han varierar sig. Eller också står han bakom de stora blomsterkrukorna på torget och gömmer sig och precis när jag ska gå förbi, tar han ett långt kliv så han hamnar mitt framför näsan på mig.

- OK. Det var ett underligt beteende, det medges. Men vad händer sen? Antastar han dig?

- Nej, han har bara en bister uppsyn. Han låtsas att han inte ser mig. Ser förbi mig med munnen i ett kärvt streck. Snarare känner jag det som att det är jag som står i vägen för honom. Och varje gång blir jag så chockad att jag inte kommer mig för att göra något. Jag rycker till, tar ett steg åt sidan och fortsätter sen att gå, helt enkelt.

- Jaha, men då kan vi inte göra något.

Nej det var inte någon idé att kontakta polisen. Det enda som återstod var att be till högre makter att hon en dag skulle slippa se hans grå kostym och hans tunna grå överkammade hårtestar. Varje morgon klev hon med dunkande hjärta av bussen vid busshållplatsen intill torget. Skulle han dyka upp idag också? Förresten, skulle hon prova att ta en annan väg? Hon bestämde sig och passade på att gå i bredd med några andra busspassagerare som gick åt det hållet. Lugnet spred sig i kroppen när hon närmade sig arbetsplatsen. Snart framme, hann hon tänka. I nästa sekund rasade hon rakt ner i gatan. Hon hann precis vända på huvudet och se ryggen på honom. Hans slitna grå kostym som försvann neråt gatan.