Åldern och livet

Hon begrep. Hajade att slutstadiets konturer, som tidigare varit om inte dolda så i alla fall diffusa, med bländande skärpa började framträda borta i horisonten. Mörka siluetter närmade sig med illavarslande hastighet, tornade upp sig över henne som om enorma dinosaurer skuggade hennes kropp. Hon insåg att hon var näst intill mitt i epilogen. Det var häromdagen insikten infann sig. Av en händelse fick hon syn på sig själv i ett av Hennes & Mauritz stora skyltfönster som vette ut mot Kungsgatan. Hon ryggade tillbaka. Kunde det verkligen vara hon? Axlarna var märkligt framskjutna och huvudet en aning framåtböjt med utskjutande haka. Hon drog underkäken neråt, rätade på axlarna, drog axelpartiet bakåt med brösten putande ut.

Intensiv rädsla spred sig inom henne. Vad hade hon gjort under alla år som kommit och sen passerat i rasande fart? Ingenting. Gått upp på morgonen, åkt till arbetsplatsen, jobbat, åkt hem, sänkt ner kroppen i soffan med en tallrik soppa och en ostsmörgås, satt på TV:n, somnat i soffan, vaknat upp ur sin slummer, forslat sig själv till sängen och somnat först efter att under några timmar vridit och vänt på sig, plötsligt helt klarvaken. Var detta allt?

Is that all there is, nynnade hon lågt för sig själv, if that’s all there is, my friends, then let’s keep dancing, let’s break out the booze and have a ball.