Betyget

          -          Lisa, nu är det din tur att komma fram och sjunga, sa fröken Marit och vinkade med hela armen.

Kylan drog rakt genom i Lisas kropp, axlarna skälvde som om arktisk is lagt sig runt hennes nacke. Hon vågade inte, men visste att hon var tvungen. Lisa reste sig upp ur bänken och gick sakta fram till fröken Marit som satt på en liten rund pall i något mörkt träslag. Pallen var skruvad, så att det gick att ändra höjd efter den som för tillfället använde den. Fröken Marit var lång, en stor och ståtlig madam, vilket gjorde att pallen nu var inställd på det allra lägsta som gick. Fröken Marit satt beredd med fingrarna spretande i luften strax ovanför orgelns slitna vita och svarta tangenter.

       -          Vad ska du sjunga, Lisa?

-          Vitsippan ute i backarna stå.

-          Bra, sa fröken Marit och lät fingrarna tona fram de första introducerande tonerna.

Tonerna dog sakta ut, tystnaden dallrade i luften.

-          Lisa, börja nu.

Orgelns djupa klang ljöd återigen genom klassrummet. Lisa såg i ögonvrån hur alla klasskamraterna satt fullkomligt stilla i sina bänkar och stirrade rakt på henne.

-          Lisa!

-          Fröken, det går inte, jag har ingen röst. Jag kanske har blivit hes.

-          Lisa, sluta larva dig. Sjung nu, sa fröken Marit samtidigt som hon slog ner tangenterna en tredje gång.

-          Nej, det går inte, viskade Lisa.

-          Lisa, då får du gå tillbaka till din plats. Men tänk på att betyget blir därefter. Hade du sjungit hade du fått en femma. Nu vet jag inte hur det ska gå.