Rösterna

Hon satt mitt i skaran av människor, helt tyst och stilla. Vid några tillfällen hade hon försökt. Öppnat munnen och aktivt försökt forma läpparna för att utstöta ett artikulerat ljud, men kraften fanns inte. Läppmusklerna hade förlamats.

Inne i hennes huvud korsades deras skarpa röster, slungades hit och dit. Det kändes som om en hel skock med knivar invaderat hennes hörselorgan. Hon höll för öronen, men det hjälpte inte alls.

Med ens försvann oväsendet. Tystnaden fyllde hela hennes kropp. Hon betraktade personerna. Vad hade hänt? Hon såg tydligt hur deras läppar rörde sig fram och tillbaka, upp och ner, snett och vint. De pratade alltså fortfarande, men hon hörde inget. Vilken befrielse. Att slippa höra. Vilken makt.