Ett glas vatten

Hon flydde. Nu kom hon inte ihåg varför. Kunde inte påminna sig. Hennes enträgna försök att erinra sig anledningen, gav henne bara en påträngande hamrande huvudvärk. Det gick inte att tvinga fram minnet.

Istället gick hon över till att försöka tömma hjärnan på alla tankar. Ansträngde sig att inte tänka alls. Hon försökte fokusera på att enbart se en svart tom vägg framför sig.
Hon somnade. Drömde att hon satt på en enkel svart pinnstol. Hela hennes kropp smärtade som om hon blivit slagen. Några kvinnor och män stod runt henne. De betraktade henne med miner som avslöjade att de var bekymrade.
I högra handen hade hon ett stort dricksglas fyllt med genomskinlig vätska. Var det vatten?

-          Vill du inte dricka lite? frågade en av männen och tittade ner på henne.

Hon satte glaset till sina torra läppar utan att svara. Omärkligt lät hon näsborrarna dra in luften som svävade mellan glaset och hennes näsa. Luktade det något? Hon lutade glaset en aning, handen darrade, läppjade försiktigt. Vatten, svalt vatten. Intensiva smärtor drog genom kroppen. Omedelbart förstod hon att hennes svårt sargade kropp bara skulle tåla små droppar åt gången. Hon drack lite mer. Sen ännu mer.  Nu drack hon glupskt. Torrheten i munnen försvann. Nu gick det att röra läpparna utan att nerverna skickade brännande stickande vågor upp i hjärnan.

-          Var är jag? sa hon mumlande, vad hände?

-          Tids nog kommer du ihåg. Vila nu.