Svampväder

Hon satt vid köksbordet. Med bägge händerna höll hon en stor vit mugg som det stod Don’t Worry Be Happy på. Då och då lät hon muggen, utan att låta blicken lämna vyn i fönstret, möta läpparna. Hon öppnade munnen och med ett lätt sörplande tog hon en slurk frystorkat kaffe med varm mjölk.

Ljuset utanför var dämpat. Det hade precis slutat regna och luften verkade ogenomtränglig, fast ändå transperent. Som om små, små regndroppar hade fastnat och nu stod blick stilla och svävade i skyn.

Perfekt svampväder, tänkte hon, men inte för mig. Inte nu längre. Aldrig någonsin mer skulle hon få möjlighet att sätta på sig gummistövlar och stövla ut i skogen på svampjakt. Inte gå ut på egen hand alls, över huvud taget.

Texten på muggen log hånfullt mot henne. Sekunden efter krossades muggen mot väggen. Kraften i armarna hade hon kvar. Lattefärgad vätska strilade i ojämna ränder ner över den vitmålade väggen.

I samma ögonblick ljöd en skarp signal genom lägenheten och samtidigt sattes en nyckel i låset i ytterdörren. Hennes personliga assistent. Nu skulle han få något att pyssla med. Torka upp kaffet. Utan att det blev beiga fläckar efteråt. Det skulle hon kräva.