Hets

Det drabbade honom utan förvarning. Han kom gående på Kungsgatan en lördag förmiddag i mitten av september. Det var ett ovanligt insmickrande höstväder. Solen hade hittat några långsmala gluggar mellan hustaken där dess varma strålar förvandlade delar av gatans asfalt till knaggligt glänsande ytor. På håll en hägring, en illusion av små spridda vattenpölar.

Den kilometerlånga gågatan vimlade av människor som bar stora tjocka plastkassar i händerna, vilket gjorde att var och en tog upp ett ansenligt parti av gatan. Han fick ideligen kryssa mellan flockar av tajta par, tjejkompisar och unga slynglar som drog fram som ett tungt kavalleri. Just där och då slog det honom med ens med kraft; varför i helvete är det hela tiden jag, just jag, inte de, som måste flytta mig? Är det en naturlag? Utan att tänka efter tvärstannade han på stället. Stod där blickstilla, förstelnad och naturligtvis dröjde det bara någon sekund innan ett par i yngre medelåldern drattade rakt in i hans rockklädda bröst.

- Se er för! ropade han med saliv sprättande ur munnen.

- Kära lilla farbror, ta det lite lugnt. Farligt för hjärtat att hetsa upp sig så.