- Lisa, nu är det din tur. Sätt igång. Marsch.
Hon tvekade. Var fullständigt medveten om att det skulle gå helt fel. Visste att hon skulle fastna. Det var helt omöjligt att komma över. Mitt uppe på den bruna bocken landade alltid hennes bak med en duns. Det gjorde alltid lika ont, både i kropp och själ.
- Lisa! Kom igen nu!
Hon var tvungen. Ögonen tårades, hon gnuggade snabbt med händerna över ögonlocken och började springa. Satsade, landade jämfota på plankan och studsade uppåt. Kom lite snett upp på bocken, rumpan gled sakta neråt, hon tappade greppet och ramlade av. Hamnade med näsan rakt ner i gummimadrassens unkna svettdofter. Det sved i händerna.
- Nja, bäst är du ju inte, Lisa. Du måste våga. Det går inte att vara så feg, Lisa. Så svårt är det inte.
dessa hemska minnen från bockar och plintar och bommar och ringar och gud vet inte vad! var man inte bäst så bar det svårt att känna sig ens lite bra...
SvaraRaderaHåller med Tisteln. Sånt sitter i länge.
SvaraRaderaStackars Lisa.
SvaraRaderaVilket`underbart´förnedrings-klimax med näsan ner i den vedervärdiga svettmattan. Stackars Lisa, säger jag med.
SvaraRaderaBra skrivet! Just i idrott blev det så himla tydligt när man inte hörde till de duktiga i klassen.
SvaraRaderaJa fy för vuxna som tvingar barn att misslyckas inför andra. Och ärligt talat, vad har man för nytta av att kunna hoppa bock om man inte ska göra karriär som elitgymnast...?
SvaraRaderaAj! Elakt att säga att hon är feg, vi har alla våra rädslor.
SvaraRaderaInget ovanligt i det där, förekommer för mycket bara. Stackars Lisa som sagt. Bra upplägg på ordet bäst!
SvaraRaderaMen åh, bocken! Borde avskaffas om den inte redan gjort det.
SvaraRaderastackars tjej. Jag känner med den lilla. Bra beskrivet
SvaraRadera