Osäkerheten spände i kroppen. Tänk om Carola kom hem? Mitt i alltihop. Lisa kunde ändå inte låta bli. Det gick inte att hindra. De satte sig på sängen. Han ställde sig på knä i sängen och försiktigt tog han tag i hennes tunna tröja och drog uppåt . Det kändes en aning lustigt när jumpern snävt rörde sig över hennes näsa och med ett litet ryck försvann upp över huvudet. Han knäppte upp knappen i hennes svarta Leejeans och halade ner blixtlåset, släpigt. Hon betraktade honom när han till sist snabbare än snabbt slet av sig sina egna kläder med några få ryck. Lisa kände hans nakna seniga kropp mot sin. De hörde henne aldrig. Dörren till rummet slogs upp.
– Lisa! Jag har köpt Thaimat, vill du…?
Lisa såg hur Carolas ansikte förvandlades. Hennes annars ljusbruna ansiktsfärg fick en gulgrön ton, hon såg ut som om hon måste kräkas. Hon blängde på dem med stora uppspärrade blå ögon. Stod orörlig med benen tätt ihop och armarna tungt hängande efter sidorna. Som om hon fastnat i klister.
Inte lätt för någon av dem. Sista stycket är mkt bra skrivet.
SvaraRaderaBra skildrat, men med risk för att låta dumpetig. Lee-jeansen och jumpern känns 1970-tal, Thaimaten gör det inte. På 1970-talet köpte man säkert hem andra saker.
SvaraRaderaJa det var ju ett pinsamt avbrott.
SvaraRaderaJa där vill man inte bli avbruten.
SvaraRaderaFascinerande, vem är Carola egentligen? Det ger en extra dimension att du inte talar om vad personerna har för relation till varandra.
SvaraRadera(För mig är Lee-jeans tidlösa, absolut även 2000-tal för min tonåring har haft flera par.)
Jag trodde först att det var ett övergrepp på g, men förstår sedan att det var annat. Bra skildrat
SvaraRaderaOh, klump i magen av ångest känner jag. Bra skrivet!
SvaraRaderaMättad scen! Där vill man inte befinna sig.
SvaraRaderaNej tack inte vara inblandad. Bra uppbyggnad av historien. Gillar hur tröjan fastna på näsan :)
SvaraRadera