Äventyrlig upplevelse

- Nej, men jag vågar inte!

- Det är klart du ska med!

Det var enbart för att inte vara trist och tråkig och förefalla som om hon inte ville umgås med sina arbetskamrater som hon lät sig övertalas. Det var sanningen, hon umgicks hellre med vänner på sin fritid, men det faktumet höll hon inne med. Och nu skulle hon alltså för första gången i sitt liv sätta sig på en hästrygg.

- Islandshästar är så små och söta, försäkrade alla i mun på varandra, snälla, är de också.

Väl inne i stallet tyckte hon inte alls att de var så särskilt små. Hon satte stöveln i stigbygeln, försökte använda de rätta musklerna för att dra kroppen uppåt. Det kunde väl inte vara så svårt? Knappt en decimeter rörde hon sig. Ebba fick ta tag i Lisas bak och trycka på. Väl uppe slet hon tag i hästmanen för att hålla sig kvar.

- Jag går först, sa hästinstruktören, så kommer ni i gåsmarsch efter. Vi tar det lugnt. Ingen hets. Vi tar oss försiktigt fram.

Lisa var sist i raden. Hennes häst rörde sig väldigt makligt framåt, i töltstil. Den rör sig ju i alla fall, tänkte hon och klappade hästen på huvudet, även om det går långsamt. Lisa började till och med känna att hon kunde njuta en aningens aning. Det här funkar ju, hann hon tänka. I samma stund såg hon att alla de andra som befann sig en bit längre fram hade börjat galoppera. Hästarna flög iväg med flängande manar. Lisa kände hur hennes häst spände musklerna.

I nästa sekund störtade även Lisa fram genom skogen. För att inte ramla av hästen fick hon trycka knäna outhärdligt smärtsamt hårt in mot hästens sidor. Hennes långa yllesjal satt på trekvart och slängde och svängde runt hennes huvud. Ibland såg hon absolut ingenting. Lisa flåsade högt av ansträngningen och pulsen dunkade i skallbenet.

- Oh det glömde jag, sa instruktören senare när de kommit tillbaka, att det var första gången för dig.

Morgonen efter vaknade Lisa med stela värkande lårben och insidorna av knäna var svullna och lika gråblå som mörka åskmoln.