Hur svårt kan det vara?

Det höga sorlet hördes rakt igenom den stängda dörren. Lisa tog ett djupt andetag, ögonen smalnade en aning, magens innehåll rumlade och surrade. Öppnade, gick in i klassrummet och klev de, hon hade räknat många gånger, fyra långa stegen fram till katedern. Det var förresten ingen kateder utan ett helt vanligt slitet beigt skrivbord. Den tjocka bunten med papper dängde hon ner i bordsskivan. Det blev ingen reaktion, dunsen drunknade i elevernas stimmande röster. Hon drog en lång djup suck, bröstet höjdes. Hon måste. Klappade hårt i händerna. Det sved i händerna.

- Hör upp! Nu har lektionen börjat.

Surret sjönk en aning. Lisa väntade. Klappade i händerna en gång till. Väntade. Svalde med möda saliven som hopats i munhålan.

- Hör ni! Nu måste ni vara tysta.

Erik visade henne ryggen, satt bakvänd mot Jocke i bänken bakom. Jessikas ansikte syntes inte, hon var djupt böjd över mobilen, knappade i hög fart, enbart med vänsterhanden. Åsa och Hedvig hängde med huvudena tätt ihop.

- Idag ska jag lämna tillbaka era uppsatser om värdegrunder.

Lisa tog tag i högen med papper, händerna darrade.

- Ni har alla skrivit om att vi ska ha respekt för varandra. Att vi måste lära oss ta hänsyn och ha omtanke om varandra.

Hon tittade på eleverna, en efter en. Alla utom Jessika, hon messade fortfarande, betraktade henne tyst.

- Är det så? sa hon sakta. Att vi måste lära oss? Är vi alltså födda hänsynslösa? Handlar det om kunskap? Erik, till exempel, vad tror du?