Ljudet

Ett underligt ljud. Skrapande, svischande läten. Hon lyfte på huvudet och tittade ut i rummets gråbruna halvmörker. Det låg mörka bylten i några av de sängar som var synliga från hennes håll. Främmande människor som kommit dit och lagt sig utan att hon märkt det. Hon hade alltså sovit. Trots att hon kände sig fullkomligt slut. Det värkte i ögonen och huvudet dunkade som om hon var bakis. Men ljudet, vad var det? Skrap, skrap, svisch, svisch. Hon reste sig upp från sängen för att se bättre. Men det var ju Martin. Hon kände igen den vita T-shirten med Adidastryck på ryggen. Vad gjorde han? Sopade han golvet? Lisa betraktade hur han muttrande tog tag i sopborsten och sopade med högra handen och med jämna mellanrum svepte upp smuts på skyffeln som han höll i den vänstra. Vad muttrade han om?

- Men Martin, varför städar du?

- Du var ju du som sa att det var smutsigt. Vägrade att sova här. Så därför sopar jag. Är du inte nöjd ens nu? sa han och svepte upp den långa svettiga luggen som åkt ner över ansiktet.

Hans ögon var kalla, betraktade henne med rynkad näsa och ihopknipen mun. Hennes axlar skakade till i en ofrivillig rysning.