Surr

Fortsättning på berättelsen om Astrid:

Det har gått en månad sen Astrid sa upp sig. Det surrar i huvudet av ängslan, men hon gör det. Chefen, Malin, tappar hakan. Inte Astrid av alla människor, förstår hon att Malin tänker. Njutningen i att begära avsked är större än hon någonsin har kunnat tro. När hon kommer ut ur Malins rum rätar hon på ryggen. Hon har vågat. Idag är hennes sista arbetsdag. Hon blir avtackad med tårta och kaffe och får sitt betyg. Astrid vågar inte läsa det. Tänk om det är dåligt? Hon har inget nytt jobb klart. Nu är hon framme vid Berits port. Hon kan portkoden. Tre trappor upp. Berit öppnar dörren innan Astrid hunnit dra tillbaka fingrarna från ringklockan. Hon faller rakt in i väninnans famn. Berit är en sådan person som det är lätt att omslutas av. De sjunker ner på hallgolvet. Nu snyftar Astrid. Kan inte sluta. De sitter så länge, ända tills hon inte orkar mer.

”Jag är säker på att du vill ha ett glas vin nu?” säger Berit och ler. ”Har jag rätt eller har jag rätt?”

Astrid kan inte låta bli att fnissa trots att värken fortfarande sitter som en tung sten i magen.

”Ett stort glas, upp till glasets kant, tack”, säger hon och ler hon också. ”Vilken sort som helst.”

De halvligger i varsin soffa. I glaset porlar delar av champagneflaska nummer två. Det brusar även i Astrids huvud. Hon börjar berätta. Hur David är en kontrollfreak, att han begär att hon ska vara hemma, när hon inte arbetar. Det är knappt att han låter henne gå på Friskis ens. Är hon borta mer än tiden han räknat ut att det tar, kommer han dit. Det har hänt flera gånger att han går rakt in i gymmet när hon sitter vid en maskin och bokstavligen drar henne med sig därifrån. Ingen ingriper utan kastar bara snabba blickar och fortsätter sen sin egen träning. Efteråt har hon blåmärken runt överarmen efter hans fingrar. Hon berättar om hur deras gräl på senare tid slutat med att David slår henne och han har flera gånger hotat med kökskniven. Han har dragit eggen över hennes hals. Astrid har inte vågat röra sig. Inte ens när hon känner att han drar med kniven så hårt att den går igenom huden och blod bryter fram.

”Speciellt inte då”, säger hon och fingrar på ett tunt ärr på halsen.