Pipa

Till slut gick hon till en talpedagog. Hon kunde aldrig göra sin röst hörd utan dränktes av alla andra. Ingen hörde hennes pipande. Eller valde att strunta i hennes försök. Första gången var det pinsamt. Hon fick läsa en text högt. Känslan var densamma som i småskolan. Hon rodnade och stakade sig. Andra gången var även den stunden obehaglig, förresten.

Sen kom hon underfund med att de hade olika syn på det här med att ha en röst som går igenom bruset. Pedagogen tog Maud Olofsson som ett utmärkt exempel på bra röst. Inget fint exempel tyckte hon. Varje gång Olofsson pratade i teve fick hon hålla för öronen en aning så att ljudet dämpades. Det skar i öronen.

Hon slutade gå till talpedagogen. Det fick vara som det var. Hon tyckte egentligen om sin röst. Det var inget fel på den, lågmäld utan falsettoner. Varför skulle hon försöka ändra på den? Hur viktigt var det? Bättre att undvika alla grupper där hon inte trivdes. Så långt det gick. Hon tummade med sig själv på det.