Mix

Berättelsen om Astrid fortsätter:

Allt kommer tillbaka i en enda smäll. Ett slag rakt i nacken. Snabba bilder av tillvaron med David far fram genom hjärnan i en skräckfylld mix. Hon får svindel fast hon ligger kvar i sängen.

”Astrid?” fortsätter han utan att märka hennes ångest.

”Är du galen?” viskar hon och stirrar på Hasse. Hon ser honom som en oklar siluett genom tårarna som bryter fram. ”Fattar du inget?”

”Förlåt", säger han och med ena handen stryker han lätt över hennes hår. "Jag trodde ..."

”Vad trodde du?” säger hon, rycker undan hans hand och sätter sig upp i sängen.

Hon stirrar ut genom fönstret och ser att det blåser i hårt i syrénbusken. Precis som det stormar i hennes huvud.

”Jag är ledsen.”

”Jaha.”

”Han bor inte där längre.”

”Vad?” säger hon och vänder hastigt huvudet mot honom.

”Han har flyttat.”

”Hur vet du det?”

”Jag har haft span på lägenheten.”

”Span?” säger hon. ”Tror du att du är någon slags privatdetektiv?”

”Jag gav en riktig detektiv uppdraget.”

”Du skojar.”

”Nej.”

”Varför skulle jag vilja gå dit?”

”För att avdramatisera hela helheten. En avdemonisering, du vet.”

”Nej.”

Trots att hon inte är ett dugg road ramlar ett kort skratt ur hennes mun. Det lät så jäkla korkat. Avdemonisera? Hon kommer att bryta samman. Bli galen.

En timme senare är de där. När de närmar sig porten hamrar Astrids puls. Varje hjärtslag känns som en stöt inne i huvudet. Hon darrar i knäna och tar ett snedsteg. Hasse lägger armen om henne. Han har nyckel. Under ett ögonblick hejdar hon sig. Sen tar hon klivet in i den mörka trappuppgången.