Skrot

Astrid går vidare genom hallen och in i vardagsrummet. Allt är sig likt. Den bruna soffan, matsalsbordet, gardinerna. Ingen Hasse där heller. Hur kan inredningen vara densamma som när hon bodde här? David har ju flyttat. Ingenting är förändrat. Astrid avbryts i tankegången av att hon får syn på Hasse. Han står i dörröppningen in till köket.

”Vad är det här?” säger hon med betoning på ordet är.

”Hur känns det?” frågar han.

”Hur det känns?”

”Precis.”

”Förskräckligt”, säger Astrid. ”Jag som aldrig svär annars, det känns för jävligt.”

”Kom och sätt dig vid köksbordet”, säger han och vinkade med fingret.

”Men … ”

”Inga men.”

Köket känner hon väl igen, förutom att det ser kladdigt och ostädat ut. Hon avskyr när diskbänken fylls på med smutsiga tallrikar och annat skräp. Det är nästan alltid hon som diskar och plockar undan. Inte för att hon måste utan för att det kliar i hela kroppen av att se allt avfall.

”Hur mår du?” säger Hasse.

”Jag berättade för dig om mitt bedrövliga liv. Jag trodde att du förstod mig, förstod vad jag gått igenom. Och så gör du så här”, säger hon och slår ut med händerna. ”Dessutom ser jag ju att David fortfarande bor här. Han har ju inte flyttat som du sa”, utbrister hon och andas så tungt att hon flämtar.

”Nej.”

”Så du vet?”

”Ja.”

Astrid reser sig hastigt upp.

”Du är inte klok!”

Utan att tänka efter rusar hon ut i hallen, ut ur lägenheten och nerför trapporna. Hon skjuter upp porten, kliver ut och krockar men någon. Hon tittar upp. Det är David.