Flykten

Fortsättning på berättelsen om Astrid:

Astrid springer nerför de trånga mörka trapporna, ända ner i källaren. Det trånga trapphuset har antagligen en gång i tiden varit tjänstefolkets in- och utgång. Hon slår upp källardörren. Sprintar barfota längs gatan. En del slänger blickar på hennes nakna fötter. Ovan som hon är vid att gå barfota ute gör det ont när fotsulorna träffar asfalten, men det struntar hon i. I nästa ögonblick fastnar Astrid med foten i ett hål i gatan och stupar raklång. Det smärtar i ena knäet och det ömmar i hakan. Hon kvider. En man närmar sig henne hastigt. Han har hennes glasögon i ena handen.

”Hur gick det? Är du skadad?” säger han och håller fram handen för att hjälpa henne upp på fötter.

 Astrid vill gråta men anstränger sig för att låta bli.

”Inte så farligt”, svarar hon och provar att stödja på foten och samtidigt rör hon vid den ömma hakan. ”Tack”, fortsätter hon och tar på sig sina glasögon. De var intakta. ”Tack för hjälpen.”

”Säkert att allt är OK?” säger mannen och ser på henne med värme i blicken.

Återigen vill hon bara böla. Hon tittar upp. David. Han står på andra sidan gatan. Astrid hinner upptäcka: kniven finns inte längre i hans hand. Nästa tanke rusar genom hjärnan. Hon ska be den hjälpande mannen skydda henne. Men det går inte. Hon har ingen rätt att blanda in honom i sitt misslyckade liv.

”Säkert”, får hon fram medan hon andas tungt och drar svetten ur pannan. 

Ett gäng bilar och bussar susar tätt förbi. Hon märker att David kollar efter läge att ta sig över gatan. Mannen följer hennes blick och tittar sen undrande på henne. 

”Måste vidare”, säger hon fort och rusar iväg.

Hon får ett försprång. Astrid kutar. Springer ända bort till Hornsgatan. Där gömmer hon sig i vimlet av människor som lördagsshoppar. Sakta dämpas den höga pulsen. Astrid får anstränga sig för att inte vrida på huvudet för att se om David kommer. Bättre att inte skilja sig från mängden. Bara gå rakt fram och följa strömmen. Hon vet inte om hon har skadat knäet och hakan i fallet. Känner ingenting. Måste hinna fram innan han upptäcker henne igen. Hon har gjort upp med Berit på jobbet. De arbetar båda två på samma varuhus. Berit på kontoret med ekonomi, Astrid har aldrig sett henne på jobbet utan att hon bär på en pärm under armen och hon själv är expedit på avdelningen för damkläder. David känner inte till henne. Med avsikt har hon låtit bli att nämna sin arbetskollega. Astrid anförtror sig till Berit. Bara det allra viktigaste har hon berättat. Tillsammans planerar de flykten.