Döma

Astrid stod på scenen. Hon höjde blicken och kastade ett snabbt öga på raderna av huvuden som bredde ut sig framför henne. Det värkte i hjärtat, hon visste inte om hon orkade ta ett enda andetag till. Astrid tvingade sig att kolla publiken ännu en gång. Nu såg hon varelser med stora grin och uppspärrade ögon. Alla saknade läppar och gapade med gula gaddar. Ingen blinkade. Ögonlocken såg ut att vara fastklistrade. Höjda knöliga fingrar pekade på henne. Som om de otåligt väntade på att få döma henne till evig plåga.

”Det här fixar du”, teaterviskade en röst.

Astrid sneglade åt höger. Halvt dold bakom scengardinerna fick hon syn på Berit. Berit höjde handen och gjorde tummen upp.

”Du är bara bäst”, fortsatte Berit.

Astrid vände sig mot åhörarna. Under några sekunder lät hon blicken följa raderna av okända leende ansikten. Hon harklade sig.

”Jag heter Astrid och jag vill berätta för er om min snåriga väg tillbaka till ljuset efter att ha tillbringat ett antal år i ett svart hål. Jag vill berätta för er varför jag valde livet.”

Det gick ett sus genom publikhavet.