Glutta

Astrid befinner sig bakom dörren. Den står på glänt och hon böjer sig fram och kikar med ena ögat genom den lilla öppningen. Andningen har näst intill upphört. Med snabba korta flås får hon in luft att andas. Hon anstränger sig för att inte åstadkomma några ljud.

David står mitt i rummet med en slaktkniv i handen. Knivbladet blänker till när han rör på fingrarna. Han står så att hon ser hans profil. Vänd mot hallen. Hon stirrar på den för henne välbekanta böjda örnnäsan. En gång kommenterade Astrid den, men ångrade sig omedelbart efter det att hon uttalat orden. David fräste till som en giftorm.

”Din jävla satmara! Låt min näsa vara ifred.”

Om hon inte blivit så rädd av hans hastiga aggressivitet hade hon brustit ut i gapskratt. ”Låta hans näsa vara ifred”? Det lät idiotiskt.

”Gör aldrig om det!” fortsatte han. ”Håll dig i skinnet.”

Det hade hon gjort. Tills nu. 

forts följer ...