Hon bärs fram

Astrid och Hasse:

Två år senare:

Astrid har ljust hår, kort i nacken och med en lång lugg som hon slänger med. Hon ser alla hon möter i ögonen och ler. Hon har nyligen gift sig med Hasse. De håller på att planera för att åka tåg till Porto i Portugal på smekmånad. De tittar på varandra hela tiden. De går hand i hand. Han smeker hennes handflata. Hon upplever det som om hon lyfts upp och befinner sig bland molnen. Så fjäderlätt är hon att hon aldrig mer kommer att falla igenom skyarna och landa hårt och tungt.

När Astrid och Hasse kommer hem ska de öppna en klädboutique tillsammans. Den ligger på en tvärgata till Hornsgatan. Hasse är Berits halvbror. De är inte ett dugg lika. Berit är rödhårig med vit hy, en blekrosa nyans och Hasse har mörkt hår och är alltid brun. De tycker om varandra från första ögonkastet. Energin är omedelbar. Trots hennes dåliga erfarenhet av att vara sambo tvekar hon aldrig. Hon flyttar direkt från Berit till Hasse.

Ibland är Astrid ängslig för att David ska dyka upp, men begriper att hon måste sluta oroa sig för det. David kan inte göra henne illa längre. Inte med Hasse i närheten och hon själv som är en mycket starkare person än tidigare. Hon tycker att hon är som en amason. David ska vara tacksam för att hon inte polisanmäler honom. Astrid förmår inte. Vill börja sitt nya liv utan att tvingas uppleva tiden med David igen och igen under förhör och rättegångar. Hon har dåligt samvete för det men säger till sig själv att hon får vara självisk den här gången. Hennes egen lilla egotripp. 

Astrid har försökt hitta mannen som hjälpte henne när hon ramlade under flykten. Hittills har hon misslyckats. Men hon ger sig aldrig, hon måste få förklara. Ibland tänker hon att han kanske inte ens kommer ihåg tillfället. Astrid suckar och kommer att tänka på mamma och pappa. De är döda båda två. Pappa först i en hjärtinfarkt och mamma ett halvår senare av en stroke. Läkarna säger att det beror på att mamma rökte konstant. Astrid sörjer dem, men tycker samtidigt att hon är fri nu. Fri att leva sitt eget liv. Hon kommer aldrig att få veta vem som gjorde lönndörren som blev hennes väg till frihet. Det kan hon leva med. Så en lördag morgon, de ligger fortfarande kvar i sängen, säger Hasse:

”Vill du följa med till Davids lägenhet?”