Rappare

Slutet:

David tar ett hårt tag om hennes axlar. Han har bubblande saliv i mungiporna.

”Jag tyckte det var du som gick in för en stund sen. Jag var bara tvungen att kolla”, säger han.

”Du gör mig illa.”

”Han som gick in efter dig såg inte precis ut som den rappaste killen i gänget. Jag vet förresten vem det är.”

”Vad?”

”Han är en riktig jävla mes. Det var väl vad du fick tag på. I brist på bättre, menar jag.”

Det är vinddraget bakom Astrid som gör att hon, trots att David fortfarande håller henne i ett orubbligt grepp, bestämmer sig för och lyckas vrida kroppen. Sen händer allt i en enda nästan samordnad rörelse. Samtidigt som hon flyttar sig släpper David hennes skuldror, hon hör ett vrål alldeles intill sig och i ögonvrån ser hon Hasse vräka sig ut, rakt på David. Hon associerar till två flodhästar som angriper varandra. En strid om vem som ska få para sig med honan. De svettas sjöar och stöter ut avgrundsvrål. Medan hon iakttar bestarna tar hon några snabba steg bakåt. Ser sig om. Närmar sig husgaveln. Slinker bakom hörnet. Springer. Får en flashback. Flykten för ett par år sen. Nu igen. Hon vågar se sig om. Ser varken Hasse eller David. Fortsätter mot T-banan vid Hornsgatan/Rosenlundsgatan.

Innan hon kliver in i tunnelbanevagnen slänger hon mobiltelefonen under tåget. När hon sätter sig och vagnen drar iväg ramlar tankarna över henne. Hon har alltid varit en beroende. Först bodde hon med föräldrarna i deras lägenhet, sen hos David, sen Hasse. Den insikten blir avgörande. Astrid letar reda på en långfärdsbuss. Destination Malaga. Ingen kommer att kunna spåra henne. Hon köper biljetten kontant. I väskan har hon bankkort som är hennes eget. Kan Hasse hitta henne genom det? Hon vet inte hur det funkar. Men en sak vet hon. Hon ska börja ett nytt liv. Hundratals mil från David och Hasse. Och till och med på långt avstånd från Berit. Kanske tar hon kontakt med Berit en dag. Kanske.