Problemet

Det var det som var problemet. Åtskilliga i hennes omgivning såg henne som klen både fysiskt och intellektuellt. Så kort var hon inte, men alldeles för många tilltalade henne med Lilla Karin. Alltför många trodde att de behövde ge henne råd. Så fort hon råkade berätta om någon händelse eller företeelse som tyngde henne, talade de om för henne hur hon skulle lösa bekymret. Jag kan tänka själv, hade hon velat ropa, men hon gjorde aldrig det.

Nu för tiden tyckte Karin att det varit en bedrift att låta det pågå så länge. Närapå att hon beundrade sitt eget tålamod. Men beteendet hade blivit en rutin som var svår att bryta. Det liksom bara rullade på, år efter år. Hon tog igen den tiden nu. Somliga ansåg säkert att hon var både tjatig och envis. Som en obetydlig sticka i foten. Irriterande och omöjlig att bortse från, men svår att få grepp om.