Strecket

Han var en sån som pekade med hela sin breda handflata. Ingen fick gå in i klassrummet i förväg. Även om dörren stod på vid gavel. Jag hatade hans stora händer och undvek alltid att titta. Vi ställde oss på led. Två och två marscherade vi bort till våra platser. Jag och Alice satt längst fram. Det hade vi inte valt själva. Jag funderade på om han bestämt det bara för att han skulle få njuta av att studera hur rädd jag var. Jag stirrade på hans brunbeigerutiga blazer och skrynkliga beige chinos.

"Karin, du kan gå fram till tavlan."

Den starka lusten att vägra gjorde det svårt för mig att resa mig upp. Kroppen ville inte lyda och knäna darrade. På något underligt sätt lyckades jag.

"Nå. Hur lång tid ska det ta att gå några steg?"

Han hade förflyttat sig och stod nu och lutade ryggen mot väggen längst bak i lokalen.

"Skriv nu ett ord som vi kan utgå från."

Jag tog den enda tuschpennan som fanns och lyfte handen mot tavlan. Utan att ha en aning om vad jag skulle skriva började jag.

"Vad är det där för streck?" hörde jag honom säga mitt i en djup suck. "Du kan gå och sätta dig."