Hon fick för sig att hon var ett väsen. Inte en vanlig normal
människa. Ett väsen som andra såg på med kritiska blickar och tänkte att hon
... den där, måste vara helt dum i huvudet. Hon hade svårt att sova. När hon la
sig på kvällarna visste hon att tankarna skulle tortera henne. De snurrade som
ilskna bålgetingar i hjärnan. Hon ville skrika och sparka hårt i väggen, men
förblev tyst eftersom hon inte ville väcka mamma och pappa.
En dag i skolan. I korridoren på andra våningen. Hon såg
honom på långt håll. Båda fäste blicken på varandra exakt samtidigt. Höll fast
tills de till slut möttes. Hon tyckte det tog en evighet. Hans leende, hans
ögon. Hela han.
Samma dag. Hon stod i kön i matsalen. Alla surrade runt
henne. Skrattade, fnittrade, ropade. Så rösten bakom henne. Alldeles intill
hennes öra. Innan hon vred på huvudet visste hon. Det var han.
"Vill du sitta med mig?" sa han.
Vad fint :-)
SvaraRaderaTack Eva! Aha du har också jobbat på Green Hotel! Kanske samtidigt? Kommer inte ihåg vilket år, men det var i början av 1970-talet ...
RaderaVem vet, vi var kanske arbetskamrater? Jag jobbade som receptionist, kom dit sommaren 1972 (tror jag) och slutade sommaren därpå.
RaderaHar lite svårt att komma ihåg den tiden. Kan ha varit så att vi var arbetskamrater. Lustigt. Jag var bara där några månader. Trivdes inte.
RaderaJag trivdes inte särskilt bra heller, men jag trivdes med människorna på hotellet och människorna i byarna omkring. Fastnade som sagt i drygt tio år (fast hade då andra jobb.)
RaderaOps ... det blev som två historier det här *ler* Förstår att du tänker att hon var inget väsen utan en vanlig tjej.
SvaraRaderaTack Ljusletaren!
RaderaJa två historier som går in i varandra..
SvaraRaderaEn tonårings tankar. Tack KB.
RaderaDEn kärleken, den kärleken...
SvaraRaderaJa visst är det härligt, Pia :-)!
Radera