Ironi

"Här kommer du och glittrar med ögonen!" sa han och höjde ölglaset mot mig som om han skålade.

 Jag förstod inte. Glittrar med ögonen? Var han ironisk? Jag har aldrig lyckats begripa när man var spydig eller inte var det. Jag tänkte alltid att alla menade precis det de sa. Bokstavligen.

"Du menar väl tvärtom?" sa jag och damp ner på stolen. Jag satte ölglaset till läpparna. Gult tjockt lödder från ölen nådde ända upp till glasets kant vilket gjorde att jag bara fick skum i munnen.

"Det är väl klart. Fattar du väl?"

"Syns det så väl?" sa jag och slickade mig om läpparna.

"Var gränsen går mellan att må bra och att må dåligt, den syns mer än tydligt på dig. Jag kan läsa dig hur lätt som helst. Nu har du vickat över. Igen", sa han och blinkade med ena ögat som om han flirtade.

Vågor av irritation svepte genom mitt bröst och jag fick svårt att andas.

"Du har inte fattat någonting, fast du går omkring och tror att du är så jäkla skarpsinnig. Och det var inte ironiskt menat", sa jag och flåsade av ansträngningen att uttala så många ord under ett och samma andetag.

"Herregud, lugna dig."