Frukosten

För bara några månader sen hade hon hade aldrig i livet kunnat tro att hon skulle bry sig om att besvära sig. För inte så länge sen hade hon gått och lagt sig i sängen istället. Vänt ansiktet mot väggen och inte gått upp på flera dygn.

Nu ville hon göra rätt för sig. Inte för att hon trodde att polisen skulle säga att hon var modig. Sanningen att säga var det mest för hennes egen skull hon gick dit. Inte för Sorins, som faktiskt var offret. Hon var ett offer för omständigheterna, men hon levde. Sorin var död.

Medan hon stirrade ut genom fönstret åt hon stillsamt och sakta frukost, en ostmacka och en mugg kaffe. Det regnade och blåste hårt. Björkens grenar strävade rakt ut, böljade hit och dit. Helt rätt väder. Idag skulle hon befinna sig på ett ställe som hon aldrig skulle ha valt själv. Kanske inte så många andra heller. Förutom de som jobbade där. Men hon hade lovat. Magen surrade av nervositet. När hon till slut var tvungen att resa sig upp, vinglade hon till och damp ner på stolen igen. Hon tog ett hårt tag i köksbordet och hävde sig långsamt upp i stående ställning. Nu var det dags. Göra vad hon skulle och sen snabbt avlägsna sig.