Om Maggan

Maggan var min bästa kompis under tonåren. Hon var en typisk väninna som jag såg som någon som jag självklart anförtrodde mig åt. En del säger att de berättar allt för nära vänner, men i min värld är det inte hela sanningen. Jag tror att man aldrig lär känna en människa riktigt på djupet. Det finns alltid en del kvar som man inte låter andra veta om.

Under första terminen i gymnasiet blev Maggan och jag riktigt osams. Min dåvarande pojkvän ställde mig till svars en dag. Jag fattade ingenting. Enda förklaringen var att Maggan ljugit om mig. När hon och jag senare den dagen träffades på ett fik hade jag min plan klar. Jag svarade mumlande och undvikande på hennes frågor och jag lät bli att se henne i ögonen. Efter en stund märkte jag att hon gav upp. Hennes fingrar darrade och hennes chokladmuffins låg kvar oäten på assietten. Då öppnade jag munnen:

"Du ljuger", sa jag.

Maggan studsade till. Hon råkade samtidigt vidröra kaffekoppen så att kaffe rann över på fatet och duken brunfläckades. Med skälvande fingrar strök hon över de blöta fläckarna.

"Vad menar du?" sa hon utan att titta upp.

"Du vet precis vad jag menar. Du har skvallrat för Leif. Inte skvallrat förresten. Fel ord. Det du sa var inte sant. Du snackade skit. Ren skit. Hur kunde du? Vad håller du på med?" sa jag och var tvungen att hämta andan.

"Kan jag få säga några ord?"