Hellre göra bort sig än vara osynlig

Jag stod i fönstret och tittade ut på Bergslagsvägen. Regnvatten skvätte från förbipasserande bilars fräsande däck. En kvinna iklädd en röd blank regnkappa kom gående på trottoaren. Hon tog långa kliv samtidigt som hon höll huvan i ett fast grepp med ena handen. Regnvatten rann säkerligen in i ärmen. Jag ryste till när jag föreställde mig den kalla våta känslan sprida sig upp över armen in under armhålan.

Förväntan inför besöket glittrade i magen. Mamma hade bakat kaffebröd. Jag hade fått välja mellan kanelsnäckor och smörbullar. Svårt. Till sist hade jag bestämt mig för kanelsnäckor. Så länge jag hade tyckt illa om mig själv. Trott att andra tänkte på mig som obegåvad och tråkig. Mig behövde man inte be om min åsikt. Jag hade ändå aldrig idéer om någonting. En liten tröst var att inte heller Maggan fick frågan. Vi ansågs lika ointressanta, antagligen. Nu tyckte jag bättre om mig själv. Lite, åtminstone. Med distans skulle det gå att leva med ångesten och smärtan. 

Så fick jag syn på Inger. Det stack till i bröstet. Av glädje. Hon hade precis klivit av bussen och väntade nu på att den skulle svänga tillbaka ut på vägen. Blöta hårtestar låg som limmade över hennes panna. Det gick inte att låta bli. Mina mungipor drogs uppåt. Min syster var på väg. Till mig. Och mamma.