Paralleller

Leif bara måste åka dit. Han kunde inte ta hänsyn till hur Karin reagerade. Det var hans barn. Fast visste han det? Skulle det vara möjligt för honom att fråga Etta hur hon kunde vara så säker? Han hade en klasskamrat i nian som en dag fick besked av en klasskompis att hon var med barn och att han var pappan. Han hade nekat tills han blev blå i ansiktet. Leif hade tyckt att det var motbjudande gjort. Janne var en sådan som låg med många. Det var allmänt känt. Han skulle vara glad att det inte var fler som kom och sa samma sak. Leif hade medkänsla med tjejen. Hon blev tvungen att sluta nian innan vårterminens slut och fick inget slutbetyg. Medan Janne gick kvar som ingenting speciellt hade hänt. 

Nu satt Leif i en liknande sits. Fast ändå inte. Men det fanns paralleller. Det att vara fast för livet. Gick inte att haja att han hade en liten son. Tanken var förunderlig. Han tittade ut genom fönstret där björkarna svajade lätt i sommarvinden. Med ens upplevde han lyckokänslor, det pirrade till i  bröstet. Han var pappa! Han rätade på ryggen och bestämde att han skulle gå Etta tillmötes. Ingen misstänksamhet utan visa tydligt att han godtog hennes påstående. Han ville bli en bra pappa till sonen. Men om hon visade någon som helst tendens att fortfarande vara fast i drogerna, då skulle han inte dra sig för att se till att han fick vårdnaden.