Barnet

I en cell i ett cellblock på Metropolitan Correctional Center i Chicago, Illinois:

Det var barnet Brad tänkte mest på. Han fick lust att slänga sig rakt in i betongväggen med pannan före. Han skrattade högt.

”Vad flabbar du åt?”, hörde han från sin kompis i cellen intill. ”Hör finns inget att garva åt. För dig. Grina istället. Det vore mer normalt.”

Brad brydde sig inte om att svara. Vad skulle det hjälpa att kasta sig in i väggen? Han kunde inte vara säker på att han hade kraft eller var orädd nog att slänga sig så hårt att han gick hädan. Med hans vanliga tur skulle han antagligen bara få en grav hjärnskada som gjorde livet än mer omöjligt. Hur tufft var det förresten på en skala? Det var inte tufft utan fegt. Och Lilla hjärtat skulle förlora sin pappa. Han snyftade till. Tydligen högt eftersom tjommen åter höjde sin röst:

”Nä men nu får du fan i mig ge dig. Ska du flabba eller gnälla som en barnrumpa? Ta dig i kragen. Du har det inte så dumt här, väl?”

Brad fattade noll. Inte så dumt? Det kunde det fånet säga som skulle släppas fri om några månader.

”Passa på och utbilda dig för helvete.”

”Som du har gjort. Inte”, kunde Brad inte låta bli att svara.

”Hörru du, inga höga hästar här. Det passar dig inte.”

Brad slängde sig på britsen och vände ryggen mot cellen. Han måste komma på en lösning.