I elfte timmen

Dörren slog igen bakom Sara. Den plötsliga smällen gjorde att hon hajade till, trots att det var hon själv som åstadkommit skrällen. Sara andades så ytligt att hon för några sekunder tappade andan. Samma förnimmelse som de gånger hon gråtit så häftigt och under så lång tid att hon till sist flämtat för att få luft. Som om hon kvävde sig själv. I nästa ögonblick gick det upp för henne. Hon var fri. Fri att göra vad hon ville med resten av sitt liv.

Det var i grevens tid insåg Sara. Egentligen förstod hon först nu hur modig hon varit. Förstås mycket lättare att stanna kvar. Att ge upp och foga sig. Låta det pågå och istället hitta andra saker som betydde något. Säkert otaliga människor som gjorde precis det för att slippa ta itu med problemet. Som Fanny som länge orerat om hur tråkig och motbjudande Patrik var. Att hon var kär i en annan. En man som hon träffade i smyg. Men sen med ens en dag var hon som omvänd. Tjatade om hur bra de hade det och alltid haft, hon och Patrik. Att hon alltid hade varit lika förälskad i honom. Ända sen tonåren. Sara fattade inget.

Nej, för Sara gick det inte längre. Idag hade hon sagt det. Rättare sagt, hon hörde sig själv uttala orden som hon repeterat i huvudet i många år. Några få ord bara, men livsavgörande. Hon var sådan. Förr eller senare kunde hon inte hålla inne med det. Först grät han. Sen hotade han. Sen grät han igen. Med kraft fick hon tvinga bort hans händer från sina armar. I hallen slängde hon kappan över ryggen, låste upp dörren, kastade sig ut och dängde igen dörren. Sara vred på huvudet. Han hade inte kommit efter. Dörren förblev stängd.