Min första kärlek gjorde mig svag och stark samtidigt. Under
den kraftfullaste förälskelseperioden försvann tiden i ett töcken. Jag var helt
uppfylld av honom. Den känslan är både smärtsam och oerhört njutbar. Jag var
fjorton år.
Sen tog det trettiofem år. Samma djupa värk och vällust.
Längtan. Det tog tid. Vi var båda engagerade i någon annan. Till slut kunde vi
bli ett par. Mötet gjorde att tankarna på den första kärleken väcktes. Hur ser
han ut idag? Hur har han det? Har han haft ett bra liv? Jag både vill och inte
vill veta.
Bra gestaltning av det tveeggade i kärlek, vetskap och livet.
SvaraRaderaSnyggt!
Tack Tintomara. Ja det dubbla i förälskelsen. Både fint och hemskt samtidigt.
RaderaSäger det samma! Snyggt
SvaraRaderaTack Znogge!
RaderaHar varit med om det där...
SvaraRaderaDet är trots allt en ynnest att få vara med om de, Pia!
RaderaLikadant varenda gång.
SvaraRadera☺ Låter som det händer ofta för dig KB.
Radera