Bron över

Eftermiddag klockan fyra:

"Men Lisa, nu är det verkligen dags att du slutar suga på tummen?"

"Nej... men... mamma... det går inte! Jag kan inte!"

Lisas kropp stelnar, det hamrar i huvudet. Dunkar. Blir rädd. Lika rädd som när stora Kristina och Anna skrikandes kommer springande emot henne. Stannar precis framför henne. Samma otäcka känsla som den gången då Petterssons jätteschäfer kom loss, rusade fram till Lisa, hoppade. På två ben var han längre än Lisa. Hans stora gap. Hon ramlade bakåt. Blev du rädd nu?, ropar Kristina och Anna med en mun. Skrattande hoppar och skuttar de runt henne.

"Lisa... du har fyllt fem år nu. Du är för gammal, du borde redan ha växt ifrån tumsugandet. Det är bara för små barn. Bebisar. Lisa, du är ju en stor flicka, eller hur? Det vill du väl vara?"

"Ja, men mamma... hur ska jag kunna somna?"

"Det ska gå bra, ska du se."

Kväll klockan åtta:

"Mamma, kan kan inte sova. Jag måste suga på tummen. Det går inte annars."

"Lisa, lilla Lisa, prova att lägga handflatan under kinden. Låt handen vila i kinden. Då kan du säkert sova. Prova så får du se."

Lisa sitter upp i sängen, klarvaken. Rynkar pannan, lägger tveksamt höger hand mot höger kind, känner efter. Jo... det var skönt. Lägger sig ner i sängen, handen fortfarande mot kinden, mot kudden, som mamma hade sagt. Ja... bra..., säger hon för sig själv. Mmm...

Tio sekunder senare svänger Lisa över bron... glider... svävar in i sömnens yppiga kosmos.