Hon bleknar

Vad är klockan? Nej... bara halv tre. En timme kvar. Längtar såå till kafferasten. Köket är hennes tillflykt, hennes blå lagun, en flykt från det eviga stampandet bakom kassan. Ett avbrott då hon sjunker ner vid bordet, tar av sig dem foträta SIKA Fusion vattenavisande stötdämpande skorna med halksäker yttersula. Sätter upp högra foten på det vänstra knä't, masserar mjukt.

"Somliga gåår med foträta skor", sjunger hon högt, "säg... vaa beror det på?"

Dörren slås upp, in kliver Solveig med sin karaktäristiskt gungande gångstil. Lisa har alltid så svårt att gå bredvid henne. Hon ser Solveig i ögonvrån. I ena steget i en starkt framåtlutad position, en halvmeter fram i luften med överkroppen, för att i nästa steg gunga tillbaka till utgångspunkten. Ett evigt svajande fram och tillbaka. Det känns så egendomligt att själv hela tiden vara kvar i initialläget, tycker Lisa.

"Jag satte på kaffet för en stund sen. Det är nog klart nu", säger Solveig och pekar på bryggaren, smajlet sitter ända upp till öronen.

Nej, tänker Lisa, inte du! Det går inte att dricka! Svagt ynkligt lank bara.

"Oh... va' bra", säger hon, "då tar vi väl varsin kopp."

Solveig häller generöst upp i två stora porslinsmuggar från IKEA, en i klarblått, den andra kycklinggul.

"Solveig... det räcker. Finns det mjölk kvar?"

"Ja, lättmjölk finns."

Lisa tvingar sig att svälja. Det börjar röra sig oroligt i magen, den tycker kolossalt illa om svagt kaffe. Mår så mycket bättre av starkt kraftfullt kaffe med mycket värmd uppvispad rödmjölk som mjukmedel.

"Nej... men du Lisa, jag sätter på en ny laddning kaffe. Tycker du inte? Du vill väl ha en kopp till innan vi måste gå ut och slita igen? Det gör dig gott ska du se. Håller dig pigg ett tag till."

Lisa känner hur kulören i hennes ansikte dunstar bort helt, vipualiseras.

"Va' blek du är Lisa, mår du inte bra?"