Hon ger tillbaka

Ibland tycker hon inte alls om sig själv. Var kommer till exempel hennes läbbiga hämndbegär ifrån? Behovet av att ge tillbaka. Känner alla människor likadant, bara det att ingen pratar om det? Om man erkänner sina hämndkänslor tappar man sin pondus, visa sina primitiva urladdningar i all dess ursprungliga rikedom. Är det så?

Lisa sökte jobb för några år sen på ett café. Caféinnehavaren, Ingrid, berättade att mer än etthundra personer svarat och visat intresse för jobbet. På en så liten knappt synlig annons. Lisa fick jobbet. De kom överens om arbetstider och lön. Inga problem. Första dagen: hon kände redan när hon klev in genom dörren på morgonen att något var fel. Luften runt Ingrid var inte tilltalande. Och Lisa är absolut inte så beskaffad att hon känner på sig saker eller är klärvoajant eller så. Ingrid nickade bara åt omklädningsrumshållet. Inget välkommen. Olusten rann till redan då.

Dagen blev ett inferno. Hon gjorde allt fel och inget rätt. Enligt Ingrid. Lisa tvingades lyssna till hennes gälla aldrig sinande stämma, den ringde i hennes huvud, vibrerade i hjärnan. "Neeej! Inte sååå! Neeej!"

Lisa hade svårt att svälja, det gjorde helt enkelt för ont, var i det närmaste strypt, bestulen på både självförtroende och tillit till sin egen förmåga. Känslan av att vara en grön liten groda, nedtrampad, tillplattad på trottoaren av en grov bastant sko, var skrällande hög. Hon var helt enkelt stukad.

Behovet av att ge tillbaka växte inom henne. Bara tanken på att göra det besvärligt för Ingrid gjorde att hennes ego frodades igen. Hon längtade efter revansch.

Hon ringde morgonen därpå:

"Jag kommer inte tillbaka."

"Men... varför det!?"

"Jag kan inte jobba med dig. Det funkar inte alls."

"Men... du måste ge jobbet en chans! Hur ska jag göra nu?! Jag måste ju ha hjälp!"

"Ja...", sa Lisa lite dröjande, "du får väl ringa någon av de andra nittionio som sökte."