Livsglädjens sträng knäcktes, mina sinnen ansträngdes, mitt inre bröt igenom en förtvivlans ocean. Det illasinnade kan aldrig förenas med det goda, hätskheten klingar alltid ihåligt illa. Okunskapen som hos en ignorant hade befriat mer än kunskapen. Att inte förstå hade gett mig vila, min själ hungrade efter förändring.
För mig lyste du som en karbunkel, självlysande ädelstensrött med förtrollande styrka. Spegelbild i det klara vattnet, våra huvuden tätt ihop, solen darrande på ytan. Segern är solklar. Två turturduvor, vi skänker varandra trohet, hängivenhet. Vi banar oss en väg genom livet.
Vacker! Gillar "...bröt igenom" "karbunkel" och "Spegelbild i det klara vattnet.. solen darrande"
SvaraRaderaFunderar om livsglädjens sträng skulle kunna brista ist.f. knäckas, som strängar pläga? Fast det är ju också skönt att knäcka en formel då och då ;-)
Sista sycket är riktigt fint. Vackert skrivit.
SvaraRaderaVackert "För mig lyste du som en karbunkel, självlysande ädelstensrött med förtrollande styrka." Vackert!
SvaraRaderalivsglädjens sträng knäcktes aj va bra det var. kände riktigt hur den gick av fick ont, alltid kul att läsa av dig Även dina kommentarer ofta får jag fundera en stund på dessa
SvaraRaderasååå vackert
SvaraRaderaFint känslosamt
SvaraRaderaUsch, ursäkta min skolfrökenkommentar ovan... Får såna ryck ibland, jobbar med det :-)
SvaraRaderaFörstår precis vad du menar, man vill skruva lite på det tråkbekanta. Och det ska man. Skruva på.
Ingen seger är mer lysande än den som vinns över livet självt. Vackert och känslofyllt.
SvaraRadera